Söndag
Här hemma har vi just ätit frukost och landat i soffan. Vi får se vad vi ska hitta på i dag, kanske pyssla lite. Alfred var sugen på att cykla en sväng..
Igår på eftermiddagen gick vi en prommis förbi kyrkogården. Av någon anledning älskar Alfred att vara där. Får han bestämma skulle vi gå dit varje dag.
Jag älskar att promenera på hösten. Luften är så frisk och klar så det är så härligt. Även om man måste klä sig lite mer.
Elin & Robin & barnen kom förbi en sväng så barnen fick leka en stund. Gud vad dom var svettiga då det var dags att säga hej då. Vi gjorde en tidig kväll då alla 3 var supertrötta. Barnen somnade direkt dom tog kudden och jag orkade bara läsa en kort stund, så somnade jag med boken på magen. Vaknade kl 23.00 och höll på att svettas ihjäl. Estelle hade krupit upp i min säng och låg som en silngerväxt runt halsen på mig. Det är mysigt att ha dom i sängen då och då, nu när dom sover i eget rum (alfred) och egen säng Estelle sover i sin säng i vårat sovrum)..
Barnen ha blivit så stora. Jag längtar efter en bebis men samtidigt känns det så skönt att barnen är mer självgående nu.
Estelle har börjat potträna, dom är vana att vara på dagis och har accepterat att jag har börjat jobba. Det är vardag för oss nu. Då skulle det kännas o så besvärligt att börja om på nytt med bebistiden. Så någon bebis till blir det nog inte. Inte på länge i alla fall. En sladdis på några år, det är möjligt däremot. Om jag är så övertala Linus. Hehe!
Det är så sjukt att Alfred är fem år och Estelle, min bebis, redan är två & ett halvt snart. Hur kan det gå så här fort?
På dagis skryter dom över Alfred. Han är klok och snäll och vill att alla ska få vara med. Han leker med alla och är aldrig taskig. Det känns himla skönt att höra.
Estelle går det också bra för. Hon är sätter ett ansikte på busighet och har världens temperament men är snäll hon med. Hon är en tjej som vill ha mycket eget space.
Första dagen på dagis ville en av dom andra barnen kramas, men hon sträckte bara fram handen och visade tydligt vart hennes gräns gick. Hon ville INTE kramas. Fröknarna på hennes avdelning har jag alltid tyckt väldigt bra om, för dom känns så naturliga. Dom är bra på att sätta gränser och det är precis det Estelle behöver. Men dom är också bra på att se barnens behov, så vill hon inte kramas ser dom till att hon slipper och det känns skönt.
Att syskon slåss och bråkar, det visste jag. Jag har ju trots allt fyra syskon själv. Men att det skulle vara så här, det visste jag däremot inte. Herregud vad mina barn kan slåss med varandra! Dom nyps och bits (estelle) och bråkar om det mesta. Så när dom då är sams en kort stund, blir man så förvånad.
Det är väl egentligen nu Alfred har börjat ge igen om Estelle är jävlig. Men oftast så skriker han så att man hinner gå dit innan hon har hunnit bli allt för galen.
Ändå, då kvällen kommer ska dom ligga bredvid varandra i storsängen och läsa en bok tillsammans, busa eller brottas. Då är dom sams och då känns det som att dom aldrig bråkar. Konstigt det där.
Gud vad jag älskar dom. Men fan vad dom kan driva mig till vansinne. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid var en dans på rosor men jag skulle aldrig aldrig vilja byta detta livet mot ett annat.
Nej, nu har jag inte tid att sitta här nått mer. Jag ska starta en tvättmaskin och gå igenom dagisväskorna inför i morgon.
Ha en fin söndag!