Emmelie Wikberg

Igår när Alfred hade åkt iväg till farmor & farfar och jag & Estelle hade landat i sängen, låg jag och tänkte på hur fantastiskt det är att jag faktiskt har burit mina egna barn i magen. Jag har haft 2 relativt lätta graviditeter och båda barnen har kommit ut friska, hela och otroligt fina. Det är jag tacksam för.
Dom är dom enda som vet hur mitt hjärta låter på insidan.

Här är jag gravid med Alfred. Den övre är jag i v 22 och den nedre är jag i v 29.
Gud vad jag tyckte att denna graviditet var lång. Jag ville bara att han skulle komma ut. Jag längtade efter ALLT. Förlossningen, att få byta blöja, att vara vaken på nätterna osv..
Med risk för att låta som en riktig nörd, så började faktiskt mitt liv på riktigt när jag fick Alfred. Aldrig förr hade jag ens kunnat drömma om att få uppleva den där kärleken man känner när man för första gången ser sitt barn. Den lilla bebisen som har sparkat och boxat för att göra sig påmind om att han faktiskt fanns där inne. Han som gjorde så att jag fick springa på toan mer än att sova på nätterna. Han som kom ut med buller och bång, han gjorde mitt liv till det bästa.

Här nere är jag gravid med estelle. På den övre bilden är jag i v 31 och på den nedre är jag i v 36.

Den här graviditeten hade vi så länge längtat efter. På ultraljudet skrämdes vi rejält när barnmorskan tyckte att det såg ut som att det var nått fel med Estelles hjärta. I en vecka fick vi gå och vänta innan vi tillslut fick komma till sunderbyn. Allt var helt normalt och vi fick en ny chans att se våran lilla brud boxa på där inne. Lättnaden jag kände då kommer jag nog aldrig att kunna beskriva på ett rättvist sätt.
När Estelle låg i magen var det svårare att vila. Alfred var som en virvelvind och direkt jag slappnade av började bebis busa.
Jag jobbade heltid när jag blev gravid och fy fan vad jag spydde. Jag mådde konstant illa och det var värst på nätterna. Jag vaknade upp alldeles svettig varje natt och kände hur sängen guppade. Som att vara för full, kändes det. Jag kunde inte somna om när jag väl vaknat så ibland sov jag inte mer än 3 timmar per natt.
Sen så gifte vi oss också mitt i allt. Jag mådde så sjukt illa där i kyrkan. Hade vi varit tvungen att stå där uppe en sekund till, hade jag spytt ner prästen.
Jag var bara i v 8 (tror jag) när vi gifte oss men det syntes ändå.. Det var svårt att få igen klänningen och befrielsen när jag fick ta av den!! Halleluja!

När värkarna startade med Estelle var jag så livrädd. Men under själva förlossningen kändes det bättre. Denna gången visste jag lite mer och jag vågade säga om något kändes galet. Jag vet att jag flera gånger skrek att dom skulle berätta för mig vad som pågick, när mitt blodtryck sjönk och när dom beslutade att jag inte kunde använda ryggmärgsbedövningen fick dom banne mig förklara varför.
Estelles förlossning gjorde inte lika ont trots att hon var MYCKET större än Alfred. Efter hennes förlossning hade jag heller aldrig ont. Märkligt det där.

Tänk att jag nu har 2 helt perfekta barn. Dom kan driva vem som helst till vansinne och dom båda är kända för att kunna knäcka sin fars psyke, men dom är mina. Våra. Och gud förbannat vad jag älskar dom.